→ Följ Lev Som Du Vill på Instagram och Facebook, samt lyssna och prenumerera på podden där du vanligtvis lyssnar på poddar, förslagsvis på Apple Podcasts eller Spotify.
När jag ramlade – och varför det inte gjorde ont inom mig den här gången
Jag var ute och gick med hunden som vanligt när det hände. Plötsligt tappade jag balansen och ramlade rakt ner i marken. Det gjorde ont. Aj som fasiken, faktiskt. Kroppen tog smällen direkt. Knän, händer och hela systemet reagerade. Det är så kroppen fungerar. Men nästan samtidigt som det dunkade i kroppen kom en annan tanke. Det är något som är annorlunda nu.
Förr brukade det inte stanna vid den fysiska smärtan. Då gjorde det också ont inom mig. I själen, i tankarna, i bilden av mig själv. Då kom skulden, ilskan och självkritiken direkt. Varför är jag så klumpig. Varför händer detta alltid mig. Typiskt mig. Den här gången kom inte den rösten på samma sätt.
Den gamla självbilden tog förr över direkt
Tidigare i livet hade ett sådant här fall kunnat påverka mig länge. Jag kunde älta det som hände. Återuppleva det om och om igen. Oroa mig för nästa promenad redan innan nästa steg. Den gamla självbilden viskade att jag var svag, sårbar och alltid i riskzonen. Jag fastnade lätt i tankar om orättvisa. Att livet var hårdare mot mig än mot andra.
Jag är blind. Det är ett faktum. Vissa omständigheter kan jag inte förändra. Förr tolkade jag det som ett bevis på att jag var mer utsatt än andra. Att jag borde vara räddare. Mer försiktig. Att världen var farligare för mig än för andra.
Det som var annorlunda den här gången
När jag låg där på marken den här gången var det inte den gamla tanken som tog över. Jag konstaterade att jag hade ramlat. Jag kände smärtan i kroppen. Jag tog några andetag. Jag reste mig upp. Och det stannade där. Jag gjorde ingen större berättelse av det. Jag skapade inget drama i mitt inre. Jag tolkade det inte som ett misslyckande.
Och det är där skillnaden ligger. Förut gjorde det inte bara ont i kroppen. Det gjorde ont inom mig. Den här gången gjorde det inte det. Smärtan stannade i kroppen där den hör hemma. Den följde inte med in i tankarna om vem jag är.
Självbilden avgör hur jag tolkar livet
Genom Thinking Into Results har jag lärt mig att det inte är händelsen som styr mitt liv. Det är tolkningen av händelsen. Min självbild avgör hur jag ser på det som händer. Samma situation kan bli ett bevis på svaghet eller ett bevis på styrka. Det beror inte på fallet. Det beror på bilden av mig själv.
Den nya bilden av mig säger att jag klarar livet. Att jag kan resa mig. Att jag inte behöver göra varje motgång till en sanning om mig själv. Jag kan låta saker hända utan att göra dem till identitet.
Att ramla är en del av livet
Vi alla ramlar ibland. I relationer. I beslut. I jobb. I hälsa. Vi snubblar, misslyckas, tappar fotfästet. Frågan är inte om vi ramlar. Frågan är vad vi gör efteråt. Om vi stannar kvar på marken i tanken. Eller om vi reser oss och går vidare.
Att ramla betyder inte att du är fel. Det betyder att du lever.
Lärdomen från den här promenaden
Den största lärdomen för mig var inte att jag måste vara mer försiktig. Den var att jag har förändrat mitt sätt att tänka om mig själv. Jag märker det i stunden nu. Inte långt efteråt. Jag märker när den gamla rösten försöker ta plats. Och jag väljer annorlunda.
Jag kan inte styra allt som händer mig. Men jag kan styra hur jag möter det som händer. Och det valet förändrar allt.
Det är så jag lever som jag vill. Inte utan motgångar, men med ett nytt sätt att möta dem.